Elizabeth Newton, en doktorand på Stanford, genomförde 1990 ett enkelt men kraftfullt experiment.
Hon delade upp deltagarna som ”knackare” och ”gissare”.
Knackarna fick en lista med låtar och uppgiften att knacka rytmen på ett bord.
Gissarna skulle… tja, gissa vilken låt det var.
Här är det intressanta: knackarna var övertygade om att gissarna skulle fatta.
De hörde ju melodin i sitt huvud!
Men gissarna? De hörde bara… knack. Inget mer.
Detta, mina vänner, är kärnan i ”the curse of knowledge”.
När du vet något, blir det nästan omöjligt att föreställa sig hur det är att inte veta det. Din insikt blir en osynlig mur.
Din tydlighet, för dig, är rena grekiskan för den som inte delar din värld.
Vi gör det hela tiden.
Vi lanserar produkter eller koncept som vi förstår, men som lämnar våra kunder frågande.
Vi skapar marknadsföring som talar till vår interna krets, men som landar platt hos den vi faktiskt vill nå.
Vi leder team och antar att alla ser världen genom våra ögon.
Newton visade det med ett enkelt knackande. Men implikationerna är enorma.
Nästa gång du kommunicerar med kunder, säljare, marknadsförare, ledare – kom ihåg knackarna.
Kom ihåg hur övertygade de var om sin tydlighet, trots att de missade målet totalt.
Fråga dig själv: knackar jag bara, i min egen övertygelse, eller skapar jag verkligen en melodi som andra kan höra?
