I boken ”Freakonomics” av Levitt & Dubner tas ett fascinerande exempel upp: strategier vid straffläggning.
Inte för att jag är särskilt fotbollsintresserad utan för att det säger något mycket djupare om hur vi fattar beslut.
Statistiken, baserad på tusentals straffar, visar att den mest effektiva strategin är att skjuta bollen mitt i målet.
Chansen att göra mål? 95 %.
Att skjuta mot något av hörnen ger “bara” 85 % chans.
Ändå skjuts bara 2 % av alla straffar i mitten.
Varför?
För att om målvakten står kvar mitt i målet ser du ut som en idiot.
Men om du siktar mot ett hörn? Ja, då var det åtminstone ett “bra försök” om målvakten räddar.
Det slog mig hur ofta samma logik gäller i livet utanför fotbollsplanen.
Hur ofta väljer vi bort det smartaste, mest effektiva beslutet, bara för att det finns en risk att vi ser…tja, dumma ut?
Det handlar inte om feghet. Det handlar om incitament.
Den klassiska nationalekonomin utgår ifrån antagandet att vi alla agerar som rationella varelser som enbart drivs av att maximera objektiva resultat.
Men i den verkliga världen är vi sociala djur som är mer upptagna med hur vi uppfattas av andra.
Jag har själv stått där, bildligt talat, med bollen på straffpunkten, och valt bort mitten.
Så frågan är:
👉 Vilka “straffsparkar mot mitten” undviker vi i våra egna beslut, bara för att vi oroar oss för det skall uppfattas av andra?
